30 oktober 2010

Stuxnet datasystemens superbomb

Låg Israel eller USA bakom? Kina eller Pakistan? Har det slagit ut satelliter och hejdat kärnvapenprogram? Stuxnet framställs som IT-ålderns supervapen, ett epokskifte jämförbart med 11 september eller atombomben.

Enligt expertisen släpptes Stuxnet ut i världens datasystem redan under förra året. Det hade många månader på sig att i lugn och ro sprida sig, via internet och via usb-minnesstickor och även till slutna system.

Först i september i år började det talas offentligt om en ny så kallad datamask, så avancerad att ingen går säker och uppenbarligen så dyr att forska fram att en stat måste ligga bakom.

"Det kan visa sig vara ett lika stort epokskifte för säkerheten inom storskaliga system som 11-september-dåden var för flyget", skriver Reuters i en analys.

- Jag skulle snarare jämföra det med den första detonationen av en atombomb, säger Alastair Newton, tidigare cyberkrigsexpert vid brittiska utrikesdepartementet, till nyhetsbyrån.

Indiens satellit Insat-4B kan ha blivit Stuxnets första högprofilerade offer. Satelliten slogs den 7 juli ut av ett oförklarat mjukvarufel. Även i övrigt är Indien hårt drabbat av masken, vilket väcker misstankar mot Pakistan, samt mot Indiens värsta rival, Kina, bland Asiens framväxande IT-stormakter.

- I mina ögon är det troligast att Kina ligger bakom Stuxnet, säger den amerikanske cyberkrigsexperten Jeffrey Carr till The Times of India.

Större global uppmärksamhet fick Stuxnet när Iran för drygt en månad sedan erkände att masken tagit sig in i Bushehr, landets stora kärnkraftsanläggning.

- USA och andra fiender till islam försöker föra ett cyberkrig, förklarade kommunikations- och IT-minister Reza Taqipour för medier i Teheran.

Med "andra fiender" avses i första hand Israel, som länge ryktats ha förberett flyganfall för att slå ut Irans eventuella försök att bygga kärnvapen. Enligt en utbredd teori skulle Israel i och med Stuxnet ha skaffat sig en "cybermissil" som skulle kunna bli effektivare än den kraftigaste flygbombning.

- Det är teoretiskt möjligt att USA:s regering ligger bakom. Men det är långsökt. Troligare är ärligt talat Israel, säger Richard Falkenrath, högt uppsatt antiterrortjänsteman under president George W Bush i USA, i en tv-intervju med Bloomberg.

Hela sanningen lär vi aldrig få veta. Om offer som Indien och Iran åsamkats stora skador vill de inte erkänna det, och de spionorganisationer som kan ha skickat ut Stuxnet brukar kunna avstå från offentligt skryt.

Men precis som med atombomben går superviruset inte att "av-uppfinna" när det väl har konstruerats. Världen kan bara försöka förbereda sig på Stuxnets ättlingar.

"Stuxnetkulan är avlossad, och har träffat sina mål. Stuxnet som sådant åsamkar inte mer skada. Men det lever vidare, det blir en zombie i våra mardrömmar", citerar Reuters Ralph Langner, en tysk expert som var bland de första att identifiera Stuxnet.

Fotnot: Min första artikel om Stuxnet la jag ut den 30 september.

28 oktober 2010

Kristdemokraterna kräver resningskommission

Det är kristdemokraten Otto von Arnold som nu motionerar om att få till stånd en utredning om att införa en särskild resningskommission vid sidan av de vanliga rättsvårdande myndigheterna. Kravet kommer efter en serie uppmärksammade fall där personer som dömts till långa fängelsestraff senare frikänts, ofta efter att fallen uppmärksammats i medier. Så vitt känt är det första gången frågan kommer upp i riksdagen. Otto von Arnold skriver i sin motion:

“I Sverige har Högsta Domstolen, HD, makt att både avslå och bevilja resningsansökningar från människor som anser sig oskyldigt dömda. Nålsögat är litet. och i princip beviljas bara resningstillstånd i de fall någon helt ny omständighet tillkommit, exempelvis nyfunnen bevisning.

Sedan den första juli 2004 är det bara JO och JK som automatiskt får sina fall prövade i Högsta domstolen, HD. Riksåklagaren måste begära prövningstillstånd och får ja i tre av fyra fall. Högsta domstolen prövar även mål som överklagas från någon av de sex hovrätterna i landet. Huvudregeln är att HD ger prövningstillstånd endast om fallet har prejudicerande verkan, det vill säga kan ge ledning i hur liknande fall ska bedömas i framtiden. År 2009 fick Högsta domstolen 4 738 ansökningar om prövning. Endast 118 stycken beviljades. I praktiken blir hovrätten högsta instans i de allra flest mål.

Flera rättsfall de senaste åren har påvisat behovet av en kompletterande instans till HD. De senaste årens mer uppmärksammade rättsfall, där en dömd trots allt har fått resning, har inte berott på en välvillig inställning från samhället utan genom hårt arbete från både journalister och advokater för att genom opinionsbildning skapa tryck för en förnyad prövning.

En resningskommisson fristående från andra rättsvårdande myndigheter som åklagare och polis, skulle kunna granska de fall där förnyad prövning begärs.

Resningskommissionen skulle inte bara bygga upp rättssäkerheten genom att ge de som anser sig dömda på felaktiga grunder en möjlighet till rättelse utan också på sikt förbättra metoderna att bedriva en förundersökning. Att människor frias efter många år i fängelse betyder också att någon skyldig går fri. De senaste årens friande domar betyder att minst tre gärningsmän, alla med grova brott på sitt samvete ännu inte har fångats upp. Rättsväsendets arbetsmetoder måste ständigt prövas för att vara så rättssäkert och effektivt som möjligt. Här har en resningskommission också en viktig uppgift.

Flera länder i Europa har i dag en resningskommission i någon form, bland andra Storbritannien och Norge. Befogenheterna kan skilja mellan de olika kommissionerna. I Storbritannien kan kommissionen besluta om förnyade polisutredningar och kan göra egna undersökningar.

Möjligheten och utformningen av en resningskommission som passar Sveriges behov och myndighetsuppbyggnad bör med ovanstående som grund utredas.”

Fotnot: Den 26 november anordnar stiftelsen Rättsstatens Vänner ett seminarium i Stockholm om frågor kring ett eventuellt resningsinstitut. Bland talarna märks Peter Nobel, Maria Abrahamsson, Sven Erik Alhem, Peter Althin och Johan Munck. Ytterligare information om seminariet finns på www.rattsstatensvanner.se

27 oktober 2010

Pestflaggan är fel metod mot SD

Dagens Nyheters Maciej Zaremba skriver i dagens tidning en alldeles utmärkt artikel om Sverigedemokraterna. Jag håller helt och hållet med om att det är fullständigt meningslöst och dessutom kontraproduktivt att vifta med pestflaggor. Huffar nu Zarembas artikel i sin helhet.
”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skriver Maciej Zaremba och undrar om oviljan att diskutera med Jimmie Åkesson beror på högmod eller oförmåga.
Annonser brukar vilja oss någonting. Kom och köp! Pröva i en vecka utan kostnad! Jag stirrar på den blodröda halvsidan i DN. Det är Stockholms stift som anropar. ”Nej till rasism”, står det. ”Vi tror på en Gud som älskar alla människor.” Och så ett hjärta.
Vad vill mig den annonsen? Skall jag jubla? Sätta upp den på kylskåpet? Föra det glada budskapet vidare? Jag kunde ringa Reuter: Hallo, jag har en nyhet. Svenska kyrkan säger nej till rasism. Ja, ni hörde rätt. Kyrkan säger nej och är beredd att betala priset. 755.508 kronor, inklusive moms. Så mycket kostar kampanjen.
Varför blir jag så provocerad av en annons som säkert var menad att göra mig inkluderad och glad? Kanhända för att jag såg den ur Sverigedemokraternas [1] synvinkel.
I juni uppvaktades Stockholmsbiskopen av Läkare i världen och Asylkommittén. Kunde stiftet undvara litet pengar till mat och mediciner åt barn vars familjer varken fått stanna i Sverige eller kan återvända till Irak och Afghanistan? Och så några kronor till SL-biljetter, så att de kan ta sig till läkare eller advokat? Beklagar, svarade biskopen, för sådana ändamål har stiftet ingen budget.
Vore jag Jimmie Åkesson skulle jag tycka att det var fint prioriterat av biskopen. Inte skall kyrkoskatten gå till asylsökande. Då får de kanske råd med advokat och, Gud förbjude, får uppehållstillstånd. Av kyrkans ”Nej till rasism” tar där­emot SD ingen skada. Den som vet med sig att muslimer är sämre människor lär inte frälsas av en annons. Och många av de andra, som röstat på partiet, uppfattar sig knappast som anhängare av rasläror. Så de tar inte åt sig.
Missförstå mig inte. Det är inte biskopen jag vill åt, det är fenomenet. Annonskampanjen är bara ett symtom.
Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren. Under de första dagarna efter valet såg det faktiskt ut som om SD skulle oskadliggöras med ungefär samma metoder som detta parti tänker sig för att rensa Sverige från muslimer: diskriminering, social utfrysning och demonisering.
(Förvisso behöver inte all utfrysning vara av ondo. Året 1982 förbjöd militärregeringen det polska författarförbundet, fängslade en rad författare och skapade ett ”gult” författarsällskap som stödde militärkuppen. Av landets framstående litteratörer var det bara en som anslöt sig till denna nya förening. När detta blev känt fick denne skriftställare problem med att få upp ytterdörren. På morgnarna låg det travar av hans egna böcker i trappan, returnerade av harmsen läsekrets. Och folk upphörde att hälsa på honom.
Det var en social utfrysning som jag kan försvara. Ostracismen var just då de maktlösas enda vapen. Men när utfrysning tillgrips av en majoritet mot några få, är det mobbning och ovärdigt.)
Jag behöver inte förklara vad jag känner för Åkessons parti. Enligt hans åsikt har sådana som jag knappast hemortsrätt i Sverige. Men jag kan inte hjälpa att reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig. Det är som om merparten av politiker och skribenter verkligen trodde att om de samfällt pestflaggar för någonting, kommer alla att följa efter. Att det räcker att ropa ”rasister”; eller kanske ”fascister”, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.
Har vi? Just den frågan har både alliansen och de rödgröna sett till att avföra från valrörelsen. Själv pläderade jag våren 2009 för att partierna i stället för att slänga ”rasist” efter folk eller tiga ihjäl dem, skulle försöka lyssna till vad de har på hjärtat och gendriva deras enkla teser. Det gjorde de inte. Det verkar rent av som om de kommit överens om att låta bli. Var det av högmod? Eller tvärtom – av oförmåga?
Kanske var det av både och. Säkert högmod. Det har ju fungerat hittills. I ett litet och centraliserat konsensussamhälle som Sverige, där också akademiska karriärer påverkas av Kanslihuset, har det varit lätt att undvika besvärliga debatter genom att brännmärka budbäraren. Ofta räckte det med ett epitet. ”Drogliberaler” om folk som velat humanisera narkomanvården. ”Reaktionärer” om dem som väckte frågan om rättssäkerheten i sexualmål.
”Krigshetsare” om anhängare av ett FN-ingripande under kriget på Balkan. ”Islamofober” om folk som granskar islam med samma kritiska blick som de nyss granskat kristendomen. År 2004 protesterade sextio statsvetare mot den politiska styrningen av en integrationsutredning. Inte minst valresultatet vittnar om hur viktig det hade varit att ta den debatten. Som dock kvästes i sin linda med just brännmärkning. Protesten hade ”en rasistisk underton”, påstod Mona Sahlin.
Metoden är effektiv, men den betingar ett pris. När de som tror sig rättänkande slipper motsägelser mister de förmågan att försvara sina goda värderingar. Uppvaknandet kan vara smärtsamt. Rätt som det är blir man mållös i mötet med en Åkesson.
”Det är fel att behandla människor olika!”
”Varför det?”
”För alla äger vi lika värde.”
”Jasså? Och hur vet vi det?”
Där, är jag rädd, tar det stopp för de flesta. Idén om demokrati som folkvälde är nog djupt rotad i Sverige. Men idén att majoriteten inte får göra vad den vill med en minoritet har en kort och osäker hemvist i vårt land. Det är nog inte många som vet att det var ett par högerpartister som 1938 var först med förslaget att införa mänskliga rättigheter i grundlagen.
Vilket dröjde till 1975, på grund av socialdemokratins principiella motstånd. Sådana rättigheter, menade partiet, stred mot folkväldet, som måste få stifta vilka lagar det vill.
De som vill stoppa rasismen gör nog bäst i att studera den historien. Sverigedemokraterna kan den redan.

Maciej Zaremba



Socialdemokraterna stärker makten över Aftonbladet

Med valet av Anders Lindberg som ny ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet stärker partiet makten över tidningens ledarsida. Lindberg har de senaste tio åren varit kommunikationsombudsman i partistyrelsen och är dessutom ordförande för socialdemokraterna i Haninge, söder om Stockholm.
Strax efter valet blev Karin Pettersson ny politisk chefredaktör, efter Helle Klein. Pettersson var då kommunikationschef i partistyrelsen sedan 2009. Tidigare var hon med och grundade magasinet Fokus. Innan dess var hon bland annat politiskt sakkunnig hos Bosse Ringholm och Pär Nuder. Hon har också varit talskrivare åt Leif Pagrotsky under hans tid som handelsminister i UD.
Karin Pettersson lyfter alltså över sin, tills helt nyligen, kollega på Sveavägen 68, från partistyrelsens kansli till tidningens ledarsida.
En annan av tidningens fem ordinarie ledarskribenter är Eva Franchell. Hon var pressekreterare åt Anna Lindh 1994-2000, senare hade hon samma befattning åt Berit Andnor. Franchell var nära vän med Anna Lindh och blev vittne till mordet på Lindh 2003.
Katrine Kielos har ett förflutet som skribent i Dagens Arena och SSUs tidning Frihet. Hon har också verkat i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala.
Ingvar Persson kom till Aftonbladet från SSU-tidningen Tvärdrag.
Det intressanta nu är att två av ledarredaktionens skribenter kommer direkt från partistyrelsen, plus att Eva Franchell har ett förflutet i det gamla socialdemokratiska regeringskansliet.
LO har sedan lång tid tillbaka ett avgörande inflytande över tillsättningen av politisk chefredaktör. Det gäller även efter att norska Schibsted förra året ökade sitt ägande i tidningen från 49,9 procent till 91 procent. Den resterande delen ägs fortfarande av LO.
Det brukar också påstås att LO har vetorätt när det gäller tillsättning av chef för kulturredaktionen och debattchef. Därmed ska det inte falla någon som helst skugga över Karin Magnusson som debattchef. Hon har gjort ett utmärkt jobb med att förnya och vitalisera tidningens debattsida.
Nu kanske det, i och för sig, inte är så konstigt att partiet stärker makten över Aftonbladets ledarsida. Inte minst med tanke på partiets trängda läge. Men också med tanke på att det finns så få socialdemokratiska tidningar kvar i landet.
Men när andra tidningar väljer att vara oberoende från skilda partier och väljer bort direkta partistämplar, är det ändå värt en notering att banden mellan tidningens ledarsida och partistyrelsen stärks ytterligare.
By the way: Efter att jag lagt ut den här artikeln fick jag från kulisserna höra att på den tid Gunnar Fredriksson var politisk chefredaktör (1966-1980) sa han “partiet ja, men det här är LOs tidning”. Men det var då det.

11 oktober 2010

Kultursidan är död

Många läsare frågar vad det var för förbrytliga artiklar i Moderna Tider, som fick Kulturnytt i Sveriges Radio att kalla mig för ”en korsfarare mot dumhet”, och det var inte avsett som en komplimang. Den första handlade om ett upprop i Dagens Nyheter till försvar för debattören Jesús Alcalá, anklagad för bedrägeri och som hade undertecknats av 24 kulturpersonligheter. Rubriken var ”De tjugofyras gäng”. Flera bland dem som stod bakom uppropet hade ingen aning om vad de skrivit under. Den andra artikeln hade rubriken ”Kultursidan är död” och publicerades i oktober 2001. Eftersom de båda artiklarna inte längre finns tillgängliga på nätet väljer jag nu att publicera den senare på nytt. Jag tycker nämligen att den än idag bär viss giltighet. Även om somt förvandlats till mediehistoria, medan annat blivit rena understatements.

Kultursidan som ett folkets universitet finns inte längre. Istället har vi fått en inställsam och nyhetsfixerad kulturjournalistik.

När Ordfront förlag tidigare i år lanserade Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” hade författaren själv lanserat den under flera år. Många gånger hade hon i intervjuer och egna artiklar berättat om sitt medieprojekt som enligt henne själv gick ut på en väsentlig och viktig kritik av journalistiken i Sverige. En sorts kritik som hon själv gav mycket uppmärksammade prov på genom inställsamma och okritiska intervjuer i Sveriges Televisions medieprogram under den gångna säsongen, med personer som den australisk födde filmaren John Pilger, den kanadensiska globalisten Naomi Klein och kulturminister Marita Ulvskog.

Det är därför inte särskilt förvånande att när boken väl gavs ut, efter år av egen lansering, kastade sig varje kulturredaktion med självaktning över den. Chefredaktörer, kolumnister, kulturskribenter – alla ville skriva om ”Mediernas svarta bok”. Och de flesta var mycket kritiska, en del rant av raljerande.

Dagens Nyheter ägnade 144 spaltcentimeter åt att sänka den under rubriken ”Ensam i bräcklig farkost”. Svenska Dagbladet lämnade utrymme för drygt en och en halv spaltmeter med en något mera modest, men ändå helt nedgörande kritik. Och den tidningens chefredaktör, Mats Johansson, skrev en halvmeter på ledarsidan under rubriken ”Alla är vi idioter utom Boëthius”.

Aftonbladets kultursida publicerade också en mycket omfångsrik, men betydligt mera välvillig recension, signerad Thomas Lappalainen. ”Det är alltså en genomskådande, radikal och modig bok”, hävdade Lappalainen för sin del. Den recensionen publicerades på samma kultursida som ofta ger mycket stort utrymme åt filmaren John Pilgers jakt på den rådande världsordningen, sedd genom ett enögt och ganska suddigt sikte. Samme Pilger ges också stort utrymme i Boëthius bok.

Bland annat hävdar hon helt felaktigt att det var han som fäste världens ögon på Östtimor och senare års händelser i Irak. Kopplingarna mellan Maria-Pia Boëthius, John Pilger och Aftonbladets kulturredaktion formar sig på sätt och vis till en sorts kulturens triumvirat, där dessa tre okritiskt ger utrymme åt varandra. På liknande sätt har Aftonbladets kulturredaktion nyligen köpt de svenska rättigheterna till Naomi Kleins kolumner.

Trots en tankemässig oskärpa och ett hafsigt hantverk fick Boëthius en alldeles oerhörd uppmärksamhet. Det kan delvis förklaras med att många redaktioner kanske kände behov av att försvara sina fögderier inför hennes kanoneld. Men samtidigt går det inte att svära sig fri från misstanken att vissa författare alltid får stor uppmärksamhet på kultursidorna, alldeles oavsett kvaliteten på deras böcker.

En av Sveriges mest erfarna litteraturkritiker är Ruth Halldén. Under decennier skrev hon i Dagens Nyheter, numera blir det mest i Sydsvenska Dagbladet. På många sätt kan hon beskrivas som svensk litteraturkritiks grande dame. Hon hävdar bestämt att inom kulturen finns det särskilda regler. ”Bland kulturskribenter finns det en hemlig litterär börs och det är de som noteras där som får förstadagsrecensioner och stort uppslagna artiklar, kvaliteten på materialet spelar ingen roll. Det är långa sammanfattningar, referat och citat; ibland avslutas artikeln med en liten brasklapp, där den negativa kritiken matas in.”

Ruth Halldén anser att svensk kulturjournalistik har blivit sämre. ”Det är en slags svaghet som breder ut sig, där intresset för allmänbildning försvagats. Kulturjournalistik ska orientera och introducera, men idag finns det ingen pedagogisk anda, den fungerade förr som ett folkuniversitet. Människor vänder sig bort från texter som är obegripliga eller bemängda med svordomar och könsord. Förr fick läsarna en karta över litteraturen, men den kartan är numera försvunnen. Hos många av dagens skribenter finns det tyvärr en sorts inställsamhet i förhållande till verket.”

En annan upphöjd personlighet med starkt kritiska synpunkter på dagens kulturjournalistik är Thure Stenström, professor i emeritus i litteraturvetenskap. Han har skrivit fler än 200 understreckare i Svenska Dagbladet och det var också han som skrev det första svenska standardverket om existensialismen och den franske filosofen Jean Paul Sartre. ”Kulturjournalistiken har förlorat det inflytande den en gång hade i samhällsdebatten. Förr fanns det skribenter som skapade dagens samtalsämne med sina artiklar. Det är borta idag och det är allvarligt, därför att det är inte bara journalistikens kris, utan hela kulturens kris, där allting blir till jippon, upplevelser och sensationer. Dagens skribenter har ingen konsistens i sitt skrivande. Kultur måste inte nödvändigtvis vara något lättillgängligt. Kultur är ibland ansträngande och kräver odling, men dess frukter äro ljuva”, säger Thure Stenström och tillägger ironiskt att ”snart är det väl också kultur att studera hur folk lyfter en ölsejdel”.

Det Stenström beskriver är en ökande klyfta mellan akademiker och kulturjournalister, där båda sidor misstror varandra i ökande omfattning. Akademikerna ifrågasätter grundkunskaperna hos journalister, och journalisterna tycker att akademiker är för trångsynta och just akademiska. Han påpekar också att idag ligger universitetsutbildningen i många ämnen närmast på vad som tidigare varen gymnasial nivå och att många unga kritiker är en produkt av nivån på utbildningen. Förr krävde till exempel litteraturvetenskapens historiska kurser genomläsning av hela verk. Idag räcker det med hundra sidor Homeros, hundra sidor Dante eller hundra sidor James Joyce.

En före detta chefredaktör på en av landets största tidningar, som får förbli anonym, säger att ”resultatet har blivit en väldig nyhetsfixering på kultursidorna, med den ytlighet som därmed följer. Det har blivit en uppslutning kring det flyktiga eller kulturjournalister som mest skriver om sig själva”. Ett sådant exempel är Nina Lekander som på Expressens kultursida i början av augusti, inte helt utan förakt, skrev om parfymbombande medelålders kvinnor som på teatern förpestar hennes eget luktsinne och som tvingar henne att stoppa papperstussar i näsan. Sådana kommentarer kan man förvisso tycka om eller tycka illa om, men det är ändå lika flyktigt som de parfymdamer hon försöker raljera över.

Idag befinner vi oss i en tid när det många gånger ska gå väldigt snabbt att rafsa ihop ett manus och flera personer Moderna Tider talat med säger mer eller mindre unisont att den rörliga bildindustrin helt och hållet har förändrat kraven på substans i skildringarna. Den goda berättelsen om vår egen samtid håller på att erodera bort. Utan att bli historienostalgisk går det att dra paralleller bakåt i tiden och jämföra med Zola eller Gustave Flaubert, vars litterära skildringar stod i ett absolut centrum för samhällsdebatten.

Den svenska kulturjournalistikens kris går tillbaka till den tid för några år sedan när tidning efter tidning började lägga samman kultur- och nöjesmaterialet. Det senaste exemplet på det fenomenet är Expressen, som under sommaren städade undan kulturen till en särskild bilaga tillsammans med nöjesmaterialet. Det har blivit en bilaga som det bara är alltför lätt för läsaren att lägga åt sidan. Men tidningens kulturchef, Maria Schottenius, är nöjd. ”Det är huvudsakligen positivt, alla måste skärpa sig”.

Samtidigt erkänner hon att kulturjournalistiken förlorat en stor del av sitt inflytande över samhällsdebatten. ”Medielandskapet är förändrat och kommersialiseringen har åstadkommit en vulgarisering, vilket gör att tidningar ibland väljer att lansera grova och populistiska debattörer, istället för att lyfta fram skribenter med en mer komplex världsbild. Så genomslaget för en riktigt intressant skribent är inte lika stort, eftersom konkurrensen inte sker med briljans utan med grövre doningar, sorgligt nog”, säger Schottenius.

Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör för kulturredaktionen, Arne Ruth, var den som först genomförde en sammanläggning av kultur- och nöjesmaterialet. Hans ambition var att samma intellektuella skärpa skulle användas vid behandlingen av såväl högt som lågt material – såväl kultur som nöje. Men idag erkänner Arne Ruth för första gången offentligt sitt misstag. ”Det var mitt misslyckande på Dagens Nyheter att det inte blev så. Idag är kulturjournalistiken på väg att förlora sin traditionella särprägel”, säger han och gör också en intressant internationell jämförelse. ”Svensk kulturjournalistik har halkat efter, därför att hos oss följer man för mycket i spåren efter förlagens lanseringsprojekt och där kändisaspekterna blir ett störande inslag.”

Kritiken mot populariseringen av kulturjournalistiken och sammanläggningen av tidigare åtskilt material späs på av Elisabeth Husmark, som under decennier introducerat konst, litteratur och teater i Sveriges Television. ”Sammanläggningen av kultur och nöje är helt katastrofal och därmed förintande eller kanske snarare decimerande för kulturens betydelse. Kulturjournalistiken har tagit på sig så mycket som den inte är mäktig bära. Att till exempel så ostentativt (något avsiktligt framhävt för att väcka uppmärksamhet) ta ställning i ämnen där kulturjournalistiken inte hör hemma. Det blir bara magistralt”, säger hon och pekar på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel om fenomenet Lasse Berghagen som exempel på populariseringen.

En annan aspekt på kulturjournalistikens kris är storstadsfixeringen. För många skribenter tycks det vara så att det som inte händer i Stockholms innerstad, det har heller inte hänt. Professorn och ledamoten av Svenska akademien, Göran Malmqvist, pekar tydligt i riktning mot storstadens etablissemang. ”Kulturjournalistikens centrering kring storstäderna är mycket, mycket olycklig. Ta svenskt måleri eller konsthantverk utanför de tre storstäderna, det skrivs ingenting om det. Det finns många lysande konstnärer och konsthantverkare som är helt okända norr om Hallandsåsen. Man skriver bara om de i storstäderna etablerade”, säger Malmqvist.

Det är dock en kritik som framför allt drabbar Sveriges Radio och Sveriges Television, eftersom de båda företagen har en avtalsbunden skyldighet att spegla hela landet. Värsta syndaren i det fallet är radions Kulturnytt, som ger knapp eller ingen uppmärksamhet alls åt det som sker utanför storstäderna. Samtidigt är det ingen hemlighet att det i Radiohuset förs eviga diskussioner om hur bevakningen ute i landet ska kunna förbättras. ”Kulturradio för hela landet existerar inte längre”, säger Elisabeth Husmark.

Däremot existerar i radio den så kallade kulturdialekten. ”Överallt hörs denna skånska satsmelodi placerad över rikssvenska r”, skrev skånskfödda Karin Ström i en elakt rolig krönika i Svenska Dagbladet. Det handlar om lika uppblåsta som hippa, unga programledare utan någon större erfarenhet av livet självt. Och med sina texter försöker de apa efter en ungdomskult som de själva vill bli en del av, istället för att försöka förmedla något väsentligt gods till sina lyssnare. ”Många gånger handlar det om revirmarkeringar för att försöka ta sig in i det kulturella kretsloppet”, säger Mats Gellerfelt, som själv introducerat litteratur i Svenska Dagbladet under 25 år och många gånger retat gallfeber hos både publik och kolleger med en elegant floretteknik.

Samma fenomen återfinns också på kultursidorna. Som när Malena Rydell skrev i Dagens Nyheter om Absolute Kidz – The Tour, med bland andra Markoolio. Ett av hennes inledande omdömen var att ”det är otroligt sunkigt”, men hennes skräp om en skräpturné var ändå utlagt över sex spalters bredd i tidningen en söndag i augusti. ”Förmågan att skriva på ett medryckande sätt håller på att helt försvinna. Istället försöker många anpassa sig till såpornas värld eller någon sorts hipp ungdomskult”, säger Mats Gellerfelt.

Möjligen handlar det också om att samhället i vår tid har blivit mera högljutt och där olika särintressen tar sig in i skilda debatter. ”Man skulle önska att flera hade ett vittert krav på sig och det offentliga utrymmet. Det skulle göra kulturjournalistiken mera läslockande och uttrycksfull. Jag saknar ofta passion, att någon med stor kraft och ihärdighet vill något”, säger Bo Strömstedt, Expressens legendariske chefredaktör och tidigare tidningens kulturredaktör.

”En kulturredaktion ska vara som en teaterföreställning och den som ska leda den måste ha lust att vara teaterdirektör. Passion, temperament och en vilja att sticka ut hakan saknas i Sverige”, säger Strömstedt och berättar med lustfull humor om den tid då han själv och mannen med guldpennan, Björn Nilsson, ledde kulturredaktionen. När de båda gick ut i Stockholmsnatten och var nöjda med sin dag på redaktionen citerade de Hjalmar Gullberg för varandra. ”Den som bygger en orgel åt Gud låter sin gård förfalla.” Om deras dag istället hade gått åt skogen fick det bli Werner Aspenström, ”Så föll även denna dag som en brinnande vinge i havet”.

Också filmkritikern, Nils Petter Sundgren, pekar ut ungdomskulten som ett problem, han anser att den kulten är betydligt starkare än i andra länder. Men Sundgren pekar även i riktning mot redaktionernas ledarskap. ”Det finns inga stora ledare inom kulturjournalistiken idag. Paret Bo Strömstedt och Björn Nilsson var som dirigenter för Expressens universitet. Det fanns en dialog med redaktörerna och det var kolossalt roligt. Idag har tyvärr många kulturredaktioner reducerats till postlådor, dit man som skribent skickar sina alster, därefter hör man inte ett ljud”, säger Nils Petter Sundgren, som vid 72 års ålder fortfarande är den svenska filmkritikens ledarfigur.

Ytterligare en aspekt av kulturjournalistikens kris handlar om pengar. Snart sagt varje kulturredaktion tvingas leva med diverse mer eller mindre drakoniska besparingsprogram. Det mest tydliga exemplet gäller Svenska Dagbladet, där tidningens ledning bara åtta månader efter lanseringen av det nya tabloidformatet och en tidning i tre åtskilda delar överväger att lägga ner kulturdelen och istället föra över det materialet till tidningens nyhetsdel. (När Moderna Tiders nätupplaga avslöjade planerna i början av augusti möttes avslöjandet av ihärdiga dementier från tidningens ledning.) Chefredaktören, Hannu Olkinuora, erkände att ”jag skulle helst inte vilja vara med om en sådan förändring”, medan verkställande direktören, Gunnar Strömblad, sa att ”man kan aldrig utesluta någonting”.

En nedläggning av kulturdelen som en självständig del av tidningen skulle naturligtvis vara en enorm prestigeförlust, men den norska ägaren Schibsted kräver nollresultat nästa år, samtidigt som årets förlust uppskattas till en nivå omkring 160 miljoner kronor. Var diskussionerna i tidningens ledning slutar vet den säkert inte ens själv, om det ska bli fortsatta osthyvelsprogram över hela linjen eller nya Alexanderhugg.

Men en iakttagelse i sammanhanget kommer från Arne Ruth, som säger att ”Svenska Dagbladets kultursida subventioneras sedan länge av de akademiker som skriver där, men som har sin huvudsakliga inkomst från universitet och högskolor”. Samtidigt har redaktionen tvingats skära ner honoraren till samtliga utomstående medarbetare. Å andra sidan hävdar Bo Strömstedt att förr hade de flesta kulturredaktioner betydligt färre anställda medarbetare och dessutom mycket mindre utrymme, vilket i så fall betyder att en kulturredaktions kvalitet ingalunda går hand i hand med dess storlek.

Alldeles oavsett kulturjournalistikens kvalitet finns det idag också helt nya vägar att söka information om litteratur och kultur i allmänhet. Det finns chattsajter, diskussionsforum och en mängd listor och länktips om litteratur. Det är i sig ett exempel på kultursidornas minskade inflytande och faktum är att idag säljer böckerna sig själva på ett helt annat sätt än förr. Genom pocketexplosionen och böcker som lockvara vid godisdiskarna i livsmedelsbutikerna behöver varken bokköpare, författare eller förläggare längre bry sig lika mycket om kultursidornas smakdomare. Idag vet varenda Konsumföreståndare att det går att tjäna pengar på att sälja böcker, även om kvalitetsbokhandeln som fenomen, tragiskt nog, samtidigt håller på att försvinna.

Förlagschefen, Dorotea Bromberg, säger också mycket riktigt att ”som förläggare ser jag att kultursidornas recensioner inte längre är något lika intressant som det tidigare var. Bokens tillgänglighet har ökat explosionsartat och därmed måste de traditionella kulturredaktionerna tänka om. Vad jag framför allt saknar är upplysning för läsarna och bokläsarna, det gamla traditionella vägledandet och introduktionerna. När jag jämför med alla hitlistor och den konsumentupplysning som cd-branschen lyckats åstadkomma kan jag som förläggare känna mig en aning avundsjuk”, säger Dorotea Bromberg.

Om kulturjournalistikens kris inleddes med sammanläggningarna av kultur- och nöjesmaterialet, samtidigt som det gamla traditionella kulturmaterialet trängdes undan av en framstormande storstadsfixerad ungdomskult, så finns det för närvarande bara två tänkbara utvecklingslinjer.

Antingen kommer så småningom en återgång till boskillnad under äktenskapet eller så smälter det traditionella kulturmaterialet helt och hållet samman med det lättare nöjesgodset. I vilket fall som helst måste kulturjournalistiken förnyas, därför att det offentliga samtalet behöver alltid återupprättas. Det är en gammal visdom.

Krisen och kraven på förnyelse kan beskrivas på många sätt. Kulturjournalisten och författaren, Ingmar Björkstén, som fram till början av 1990-talet var Svenska Dagbladets kulturchef väljer att parafrasera Marcel Proust. ”Kulturjournalistiken befinner sig i djup kris. Därför att den spanar icke i den tid som är och den tid som flytt ger den fan i.”

 

Fotnot: Ingmar Björkstén avled 2002 efter flera års kamp mot cancer. Från början av 90-talet, då han var kulturråd och vi var grannar i Georgetown i Washington, och fram till sin död var Ingmar min outtröttlige mentor och kritiker.

07 oktober 2010

Medieprofilen som körde i diket

Grundaren av Dagens Media skriver idag på Expressens debattsida att det var rätt av SVT att sparka programledaren Karin Hübinette. Det är en tämligen ihålig argumentation, där han också drar fram några exempel från kommersiella medier, plus att han placerar journalisten Ingrid Carlberg på fel tidning. En kortversion av min artikel här, är planerad att publiceras i Expressen i morgon fredag.

Medieprofilen Rolf van den Brink är ute och cyklar i diket när han påstår att det var helt rätt att sparka Karin Hübinette från Aktuellt och Agenda. (Expressen 7/10) Han skriver ”Var ska vänskapskorruption börja städas bort om inte i toppen av trappan?” Men när van den Brink väljer Karin Hübinette som måltavla har han valt helt fel.

Hennes syster, Hillevi Engström, har suttit i riksdagen under många år och när hon blev taleskvinna för Moderaterna i arbetsmarknadsfrågor efter Littorins fall och i början av valrörelsen, var det ingen chef på Sveriges Television som krävde att Hübinette skulle sparkas. Men först när Engström trädde in i regeringen började de fega larmklockorna ringa.

De flesta tittare vet att Karin Hübinette är en av SVTs skickligaste programledare som agerar med stor oväld. Och de flesta skulle också omedelbart observera ett eventuellt övertramp eller politiskt gynnande från hennes sida. Publiken är nämligen inte ens hälften så korkad som många journalister, inklusive Van den Brink, tror. Hans syn bygger på ett publikförakt och en brist på respekt som under decennier förpestat svensk journalistik.

Det finns bindningar mellan höga chefer inom public service och det politiska etablissemanget som är betydligt mera allvarliga än en enskild programledares släktskap med ett statsråd.

Vi kan ta exemplet Christina Jutterström som under sin tid som vd på SVT hade ett omfattande socialdemokratiskt nätverk, som gick hela vägen upp till landets då högsta politiska ledning. Vid ett tillfälle, för inte så många år sedan, krävde hon och fick Göran Perssons personliga välsignelse för de omfattande nedskärningarna på företaget. Det var sådant som kallades för ”Fri television”.

Ett annat exempel gäller nuvarande programdirektören, Jan Axelsson, som en gång i tiden var Stig Malms pressnisse. Efter att ha gjort en spikrak karriär inom A-pressen och LO, anställdes han 1988 som inrikeschef(!) på Rapport och har därefter vandrat hela vägen upp till företagets direktion. Men den karriären har aldrig någonsin ifrågasatts. Är det också ”Fri television”, utan bindningar till det politiska etablissemanget?

Det är sådana bindningar och kontakter som sköts långt bortom studios och tv-kameror, det sköts istället bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord. Jag påstår inte att det handlar om någon typ av korruption, utan snarare om bindningar och kontakter som i sin tur leder till hänsynstaganden som kanske inte är särskilt hälsosamma för public service-bolagens oväld.

Van den Brink är också ute och cyklar när han rafsar ihop exempel på bindningar inom några kommersiella medier och privata företag. Nu råkar det nämligen vara så att i den världen gör man precis hur man vill, utan att först fråga van den Brink om lov. Vad menar karln när han tjatar om att Rapports Mats Knutson är gift med Fritidsresors Lottie Knutson?

Att det finns olika former av formella bindningar, som till exempel släktskap, mellan enskilda journalister och människor som har betydelsefulla positioner i samhället är svårt att komma ifrån i ett så litet land som vårt. Och det är heller inte någon fara så länge det är öppet och redovisat, eftersom publiken har både ögon och öron. Till skillnad från de fega och räddhågsna tv-chefer som sparkade Karin Hübinette.

Om SVT vill putsa en smula på sitt skamfilade rykte finns det bara en väg att gå för vd Eva Hamilton. Det är att återinsätta Hübinette som programledare för Agenda. Och ge henne en pudel som maskot i studion!

Länk till van den Brinks artikel: http://www.expressen.se/debatt/1.2164392/rolf-van-den-brink-ratt-att-sparka-karin-hubinette

05 oktober 2010

SVTs subjektiva bannbulla mot Karin Hübinette

SVTs enormt skickliga och pålästa programledare, Karin Hübinette, fick sparken när hennes syster, Hillevi Engström, idag blev statsråd. Det heter att Hübinette nu blivit jävig i förhållande till sin syster.

Beslutet som bygger på SVTs krav på objektivitet, tar sig ibland helt befängda proportioner därför att ingen enda tv-direktör sa ett enda pip under alla år som Hillevi Engström satt i riksdagen. Och Karin Hübinette satt också kvar på sin programledarstol när systern blev Moderaternas taleskvinna i arbetsmarknadsfrågor i samband med att Sven-Otto Littorin avgick i somras.

Men när Engström träder in i regeringen är det tydligen helt stopp på SVT för Hübinette. Om jag minns rätt drabbades Cecilia Bodström på Sveriges Radio av en liknande bannbulla, då hennes bror Thomas blev justitieminister. Och radions Eva Stenström blev helt sonika omplacerad då hon gifte sig med den socialdemokratiske politruken Hans Dahlgren. Och de fallen var lika fjolliga.

Därför att både Karin Hübinette och Cecilia Bodström har varit med tillräckligt länge för att kunna hålla isär arbete och släktskap. Hübinette var dessutom helt outstanding i SVTs valprogram och Bodström har stor respekt med sig som högsta hönset för P1.

Det är tyvärr lätt att misstänka att direktörerna helt enkelt inte litar på sina egna mest framträdande profiler och därför framstår hanteringen som en genuint subjektiv bannbulla som saknar förankring i verkligheten.

I det politiskt hyperkänsliga USA har man en annan syn på eventuella konflikter mellan journalistik och släktskap. Den firade NBC-stjärnan, Andrea Mitchell, är ett utmärkt exempel. Hon är idag kanalens chief foreign correspondent. Tidigare har hon sedan 70-talet täckt både Vita huset och kongressen, plus en hel hög valrörelser ända sedan Ronald Reagans dagar.

Sedan tidigt 80-tal lever hon tillsammans med förre fedchefen, Alan Greenspan, och 1997 vigdes paret av ingen mindre än domaren i Högsta domstolen, Ruth Bader Ginsburg. Men den täta kopplingen mellan Mitchell och en så betydelsefull maktsfär som Federal Reserve har aldrig ifrågasatts. Orsaken är glasklar. Andrea Mitchell kan hålla isär arbete och släktskap.

För några år sedan skrev jag en rapport med titeln “I statens och partiets tjänst – svensk public service under 80 år”. Rapporten frilade bland annat de ytterst täta och dolda bindningarna mellan SVTs ledning och socialdemokratin. Men sådana bindningar har aldrig ifrågasatts med hänvisning till kravet på objektivitet.

Jag hävdar bestämt att de bindningarna är betydligt mera allvarliga än de som finns mellan en programledare och en släkting som är politiker. Logiken är enkel och tydlig, därför att en programledares eventuella politiska övertramp, felsteg eller gynnande sker inför tv-kameror. Men tv-direktörernas övertramp sker helt i det tysta bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord.

Det vore ganska klädsamt om företagen inom public service vågade erkänna åtminstone något av det politiska hyckleriet och samtidigt slutar med att närmast exkommunicera sina mest skickliga programledare.

Fotnot: Artikeln finns även på www.newsmill.se och en länk till min rapport om public service finns här på sidan, lite längre ner i vänsterspalten.

Nytillkomna länkar: http://www.dn.se/nyheter/sverige/petningen-av-hubinette-kritiseras-1.1183816

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/journalistforbundet-det-ar-helt-absurt_5457947.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7906172.ab

http://www.resume.se/nyheter/2010/10/06/hon-tar-over-agenda/