20 september 2012

Justitierådet Göran Lambertz måste bort

Efter Expressens avslöjande av hur justitierådet Göran Lambertz kollaborerar med de mest utpekade skurkarna i fallet Thomas Quick, har Lambertz förbrukat allt förtroende och måste därför bort. Hans agerande för tankarna till Machiavellis Fursten, som inte skyr några medel för att bita sig fast vid makten genom svek, lögner och hyckleri. Han har dessutom brutit mot domareden.

I förordet till den första svenska utgåvan av Machiavellis Fursten, skrev Hjalmar Bergman ”Författaren har givit sina läsare ingenting mindre än ett porträtt av människan: Bilden är så väsentlig att man kan påstå, att den har samma födelseår som människan och den torde få samma dödsår”. Förordet citerades senare av Vilhelm Moberg i Min svenska historia – Från Engelbrekt till Dacke. Det var också Moberg som på 1950-talet myntade begreppet rättsröta.

I rättsrötan kring fallet Thomas Quick/Sture Bergwall utökas nu rötan till justitierådet, Göran Lambertz, som påstår att domarna mot Bergwall var ”bra” eller i något fall ”ganska bra”. Hans mailkonversation med de övriga huvudinblandade, Krister van der Kvast, Seppo Pentinen, Gubb Jan Stigson samt sin vän Claes Borgström, visar med all önskvärd tydlighet att Lambertz brutit mot den domared som återfinns i Rättegångsbalken och som i sin helhet lyder:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.”

Men istället för att följa domareden och hålla sin mun flaxar nu Lambertz omkring som en skadskjuten fågel, efter att 2006 som Justitiekansler påstått att inga fel begåtts i fallet. När så framlidne Hannes Råstams avslöjande bok ligger på topplistorna flaxar den kontroversielle Lambertz omkring för att försöka skydda sig själv och sina vänner som han kollaborerar med. Ty sådant är hans svek.

Efter Expressens avslöjande 19 september finns det ingen annan väg än att Lambertz skiljs från sitt höga ämbete. För så solkat är nu hans namn och yrkesroll som högst uppsatt domare i det här landet.

I Högsta domstolen är det praxis att man inte kommenterar sina eller andras domar och det ligger nu en stor fara i att Lambertz lägger sig i det pågående resningsförfarandet. Därför är det ytterst märkligt att domstolens ordförande, Marianne Lundius, inte satt ner foten och hindrat Lambertz från att lägga sig i rättsrötan kring Quick/Bergwall. Eller är det motsatsen som gäller; att hon i tysthet håller med Lambertz?

Vi hade samma problem i fallet Catrine da Costa, som till slut avgjordes i Högsta domstolen, där Lambertz varit mycket frispråkig som Justitiekansler och där han nu mellan skål och vägg kunde säga vad han ville och påverka de justitieråd som till slut avgjorde fallet.

Justitieråden i Högsta domstolen är egentligen en ganska illuster samling, där de flesta har erfarenhet som sakkunniga i något departement, vilket i praktiken betyder att rågången mellan de klassiska maktsfärerna, lagstiftande, verkställande och dömande, i en demokrati är bruten. I våras utnämndes till och med en känd advokat och affärsjurist till justitieråd.

Hela tillsättningsförfarandet är politiserat, då det är regeringen som utnämner alla domare efter förslag från den delvis politiserade Domarnämnden. Där sitter nämligen två riksdagsledamöter.

Sedan 2006 har den borgerliga regeringen tillfört rättsväsendet 10 miljarder och lovar i den kommande budgeten ytterligare 1.5 miljarder. Men har vi sedan dess fått ett bättre rättsväsende? Svaret är ganska givet.

Machiavellis Fursten från tidigt 1500-tal handlar om svek, bedrägeri, lögn och hyckleri för att bibehålla makt och inflytande. Och det är precis sådant Göran Lambertz nu ägnar sig åt.

02 september 2012

Hat och avsky för missbrukare dödade William Petzäll

Riksdagens föraktfulla ledamöter bär tillsammans med Sverigedemokraterna ett enormt ansvar för William Petzälls död. Under flera år hade han kämpat mot sitt missbruk av alkohol i kombination med tabletter, så kallade bensodiazepiner. En fullkomligt livsfarlig blandning, kort sagt en dödlig grogg.

Petzäll valdes in i riksdagen 2010, men året därpå hoppade han av Sverigedemokraterna och blev politisk vilde. Det blev ett par vändor på ytterst välrenommerade Nämndemansgården i skånska Blentarp, som helt säkert är Sveriges bästa behandlingshem för missbrukare.

Men eländet fortsatte, senast med en rent löjlig dom i Varbergs tingsrätt för ringa narkotikainnehav. Vilken annan missbrukare på hans nivå skulle ha dömts så som skedde.

William Petzäll kom från Varberg till Stockholm som representant för Dalarnas län, där han satt på plats 165. Hur lätt är det för en bara drygt 20-årig ung man att komma till storpolitiken, förstå alla dess irrgångar, alla intriger och inte minst allt hat och all avsky han fick utstå dom representant för ett parti med kollektiv stämpel som politisk paria.

Jag har sett det med egna ögon. Vid ett tillfälle förra året skulle regeringens utredare, Gerhard Larsson, inför socialutskottet presentera sin utredning om framtidens vård av missbrukare(!). Petzäll kom allra sist in i salen och satt ensam vid en pulpet. Ingen, säger ingen, talade med honom, men det var tydligt att övriga ledamöter både talade om honom och hans närvaro i salen.

Vid en paus ignorerades han totalt och när sessionen var över var Petzäll ensam kvar i salen. Det hör till saken att Gerhard Larssons utmärkta och progressiva utredning ligger begravd i någon låda på regeringskansliet.

Jag hävdar bestämt att det var människors avsky och rent hat mot missbrukare som i praktiken dödade den unge, olycklige mannen.

Och just därför klingar allt skrymtande nu från riksdagens folk så genomfalskt. Och nu ska talmannen dessutom hålla ett minnestal över Petzäll i plenisalen. Tycker nog att det vore bättre om han höll sin trut och istället låser in sig för en skammens stund. Han som med säkerhet inte lade två strån i kors för att försöka hjälpa Petzäll.

Det finns nu all anledning att stanna upp ett bra tag. Om vi accepterar påståendet eller snarare antagandet att omkring tio procent av befolkningen antingen har ett etablerat missbruk av alkohol eller tabletter, alternativt har en överkonsumtion som ger dessa personer negativa konsekvenser – då var ingalunda William Petzäll ensam i sitt privata helvete på Helgeandsholmen.

I så fall är det minst ett trettiotal av våra folkvalda som har samma problem. Och de flesta journalister vet att problemet är betydligt större än vad folket i riksdagen i allmänhet vill erkänna. Vi har haft minst ett statsråd som uppenbart var tablettmissbrukare. En riksdagsledamot som satte sig och pinkade i en biograffoajé. För att nu inte tala om det s-märkta statsrådets beramade kräftskivefyllor på medborgarnas bekostnad, eller borgarrådet i Stockholm som hade kurage nog att fara på behandling. Eller ta moderaten som joggade på fyllan med barnvagnen på Stadsgårdskajen och blev stoppad av en vakt.

Att erkänna ett missbruk eller att bli känd som alkoholist är det samma som att få ett Kainsmärke i pannan. Det vill säga att bli utesluten ur gemenskapen och alla tänkbara hyenor är genast framme för att tugga i sig. Inklusive mediernas dito.

Hur var det med moderaten med barnvagnen? Jo, han tog timeout och kom tillbaka in i stugvärmen. Och damen i biograffoajén blev politisk  vilde och är accepterad av alla.

Sedan ett halvt sekel tillbaka är alkoholism klassat som en sjukdom. Möjligen obotlig, men numera fullt behandlingsbar. Men ändå är det så oerhört skambelagt att vederbörande ofta piskas in i en svart hörna som de “normala” drinkarna sitter och förfasar sig över. “Djävla alkis, som man inte kan lita på”, brukar det heta.

Alkohol är en legal drog, som staten tjänar miljarder på. Men fan ta den som inte kan hantera den legala drogen.

Hundratusentals människor super mer eller mindre ofta skallen av sig, skakar sig igenom sin bakfylla hemma i soffan eller på jobbet. Men det är det bara få som observerar. Riksdagen inräknad i detta beteende.

I det här landet är det numera ganska få förunnat i dagens Socialsverige, att få resa till ett behandlingshem, där egenmäktiga socialnissar istället sitter och sorterar människor och tycker att de flesta ska behandlas på hemmaplan av personal som ingenting kan om saken. Att Petzäll sedan tydligen inte kunde ta till sig behandlingen, på ett adekvat sätt, är en helt annan diskussion.

I bästa fall leder William Petzälls död till att superiet i parlamentet får en mera omfattande granskning. Men det är mycket svårt, eftersom allt sker i tysthet och i smyg, för det är så sjukdomen ser ut.

Riksdagens lika föraktfulla som svekfulla ledamöter bär tillsammans med Sverigedemokraterna ett enormt ansvar för William Petzälls för tidiga död.

Ytterst handlar fallet Petzäll om ett kollektivt förakt för svaghet.

Fotnot: Artikeln finns i en något förkortad version också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/02/hat-och-avsky-f-r-missbrukare-d-dade-william-petz-ll

”Assange fick klartecken att lämna Sverige”

I sin replik på vår artikel ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”, undviker kvinnornas försvarsadvokat Claes Borgström att beröra huvudfrågan om varför inte Julian Assange kan förhöras i London. Det var ju åklagare Marianne Ny själv som gav honom tillåtelse att resa dit! Det skriver Helene Bergman och Anders Carlgren i en slutreplik.

ett brev daterat den 14 september 2010 frågar Julian Assanges dåvarande advokat, Björn Hurtig, Marianne Ny om det finns några hinder för Julian Assange att resa utomlands, eftersom Julian har brådskande affärer där. I en skrivelse den 24 november 2010 från Marianne Ny till Svea hovrätt skriver hon följande:

”...i svaret till advokat Hurtig om det fanns några lagliga hinder för Julian Assange att lämna Sverige svarade jag att det inte fanns det.”

Hon har därefter ändrat sig och vid flera tillfällen stött på advokat Hurtig och velat hålla förhör i Sverige.

Julian Assange lämnade alltså Sverige i god tro.

Tyvärr vill inte Borgström erkänna att han själv ingår i statsfeminismens propagandamaskineri, bl a som f d JämO. Han tycker att det är pinsamt att vi nämner ordet statsfeminism.

I Socialdemokratiska studentförbundets debattskrift Libertas definierar Katrine Kielos ( 2005) statsfeminism enligt följande:

”När statliga organ och myndigheter bedriver feministiskt förändringsarbete med reformer och lagstiftning.”

I vår artikel hävdar vi att när den fria feminismen kidnappades och blev till statlig jämställdhet blev den också en karriärstege för politiker och tjänstemän utan historisk förankring och kunskap om feminismen.

Claes Borgström själv är ett ypperligt exempel på detta. Han utsågs till JämO, för att sedan bli Socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor. En person som ska verka för jämställdhet mellan män och kvinnor, samtidigt som han hävdar att ALLA män bär en kollektiv skuld för våldet mot kvinnor.

Borgström hävdar vidare att vi inte vet att det råder ojämställdhet i Sverige. Då kan jag, Helene Bergman, upplysa advokat Borgström, om att jag under trettio år, långt innan Borgström blev JämO, aktivt verkade i och för feminismen, inte minst som journalist och d å bl a som programledare för kvinnoprogrammet Radio Ellen i Sveriges Radio. Jag är fortfarande feminist, men också för rättvisa.

Claes Borgström – i en rättstat ska den misstänkte behandlas med respekt och som oskyldig till dess han eller hon dömts i domstol.

Helene Bergman, journalist
Anders Carlgren, journalist